Olof den helige

Pilgrimsleden och Olof den helige
Olof den helige, eg. Olav Haraldsson, företog i sin ungdom vikingafärder till länderna runt Östersjön, Normandie och England. I Normandie tog han starkt intryck av kristendomen och lät döpa sig 1013. Efter återkomsten till Norge gjorde han anspråk på kungavärdighet och blev efter strider kung 1015. År 1028 tvingades Olof lämna Norge efter uppror från stormän som var trogna den gamle kungen, men redan år 1030 återvände han.

I slaget vid Striklastad stupade han. Märkliga under och tecken skall ha skett vid Olofs dödsplats och de fortsatte ske vid "Olofskista", som hade fraktats till Nidaros i det nuvarande Trondheim. Efter bara ett år helgonförklarades Olof och ganska snart började pilgrimer vallfärda till Trondheim. Pilgrimsfärderna upphörde inte förrän Gustav Vasa förbjöd dem 1544.

Minnen av pilgrimsfärderna
Bland de få saker som vi idag har kvar från 500 år av pilgrimsfärder är ortsnamnen. Till exempel munknamnen förekommer endast utmed pilgrimsstråk. I västra Värmland och östra Norge sades i äldre tid landvägsstrykare gå å monke, men att tigga och begära allmosa är samma sak. Pilgrimerna hade rätt att begära allmosa under färden till vallfartsorten. Eftersom de monke, dvs. tiggde, kallades de av allmogen munkar, men var i realiteten pilgrimer. I klädsel hade de stora likheter med verkliga munkar och för allmogen var det inte stor skillnad mellan munkar och pilgrimer.

Många munknamn förekommer på orter där klostren inte har ägt vare sig jordegendomar eller fiskevatten. På sådana platser syftar munk på pilgrimer, t.ex. Munksberg i Ekshärad. Naturligtvis torde ett och annat av dessa namn innehålla ordet munk i vedertagen mening. Gårdar med sådana namn har tillhört något kloster.

Legender
Som kring de flesta andra helgon skapades det legender kring Olof den helige. En sägen lokaliserad till Ekshärad och norra Ny berättar: "Den norske kungen Olof Haraldsson hölls med att kristna älvdalingarna, men dessa voro så styvnackade att kungen gick bet. Då tog han trollen till hjälp å till slut var han tvungen att förvandla älvdalingarna till sten med trollens hjälp."

Från andra håll berättas det tvärtom, hur Olof förvandlade trollen till sten. Sägnerna om Olof och trollen går tillbaka till folkvisan om Olofs kappsegling. De var en gång en del av en sägenflora som nu gått förlorad för oss.

Utbredningen av Olofsdyrkan
Olof den helige blev hastigt Nordens mest populära helgon. Dyrkandet av honom spreds snabbt vidare omkring. Kyrkor uppkallades efter honom inom ett område med Grönland i norr, Färöarna och England i väster, Tyskland och Frankrike i söder och Finland och Ryssland i öster. Näst Norge verkar Sverige vara det land där helgonet dyrkas livligast. Till och med nationalhelgonet Erik den helige ställdes i skuggan av det norska helgonet. Även om Gustav Vasa förbjöd vallfärderna 1544 så skulle det dröja ytterligare två tre decennier innan de upphörde.

Klostertraditionerna
Varken Värmland eller Dalsland hade något kloster under medeltiden. Trots det finns det traditioner om kloster. Man kan konstatera att det kan ha rört sig om pilgrimshärbärgen. De platser som nämns är belägna på ett avstånd av tre fyra mil från varandra. Det motsvarar en dagsled för pilgrimsskarorna under medeltiden.

Kloster eller härbärge torde funnits i Ransäter (Munkebol), Ekshärad (Munkeberg), Norra Ny (Munkebol) och i Dalby (Klostret på Munkheden). Ortnamnet Munkebol betyder enligt Arvid Ernvik egentligen pilgrimsbol, dvs. platsen där pilgrimer uppehållit sig.
Pilgrimen
En av de viktigaste vägarna till Trondheim gick genom Klarälvdalen. Olof hade själv färdats genom Klarälvdalen när han återvände till Norge 1030, och de fromma pilgrimerna ville helst resa samma vägar som helgonet själv hade gjort. Det ansågs särskilt förtjänstfullt att utsätta sig för samma strapatser som Olof den helige måste utstå.

Pilgrimerna var botgörare, men ibland var det sjuka människor som reste till Trondheim i hopp om att bli friska. Utsagor om att Olofs naglar och hår fortsatte att växa lång efter att han var död, som på en levande människa, fattades som ett bevis på den särskilda livskraft som ansågs bo i Olof. Blinda, stumma och lytta som böjde knä vid "Olofskista" blev helbrägda. Osynliga klockor ringde över skrinet där Olofs reliker låg förvarade. Eldslågor flammade upp på Olofs-altaret i kyrkan.

De vallfärdandes kläder och utrustning: hatt, skråppa (ett slags skinnväska) och en stav i handen. Dryckesbulla = ett runt bägarliknande träkärl. Tecken = pilgrimsmärke. Varje pilgrim som besökte en vallfartsort inköpte ett märke föreställande den heliga ortens speciella helgon utgörande ett slags kvitto på fullgjord botgöringstjänst. Märket fästes gärna på hatten och var i allmänhet gjort av bly. Det var ett viktigt bevis och ett dyrbart reseminne.

Olofsvakan
Det gällde för pilgrimer att vara framme i Trondheim till den 28 juli. Då firades Olofsvakan (OLSOK). Därefter vidtog själva Olofsmässan som pågick en hel vecka. Men det var inte bara av pilgrimerna i Trondheim som Olofsvakan firades. Runtom i Norden ordnades Olofsgillen, som såg till att Olofsvakan firades i de enskilda församlingarna.

Idag är vet vi väldigt lite om hur Olofsvakan och Olofsmässan firades. I sin gamla form lever Olofsmässan kvar endast på Färöarna, dit en stark norsk invandring skedde vid tiden före kristendomens införande på öarna.